Efter Kärrtorp kom den krypande och efter knivdådet i Malmö blommade den upp fullt ut, känslan av att bli rädd istället för arg när nazister attackerar folk. Rädd för att våldet kryper allt närmare min inte speciellt politiskt organiserade värld. Så efter att i måndags natt ha vaknat från en stressdröm där jag upprört skrikit "hur kan man inte vilja förändra världen" satt jag vid ritbordet (soffan) och detta kom ut. Jag gjorde den från början bara för min egen skull - den säger inget nytt och inget nån annan redan sagt bättre, det är inget stilistiskt mästerverk. Men det är ett dagboksblad om hur det känns i mars 2014, och det kändes på något sätt rimligt att dela det med er.
Några som säger det bättre är:
